Det går så jävla sakta i början. Det är hårt, det är kämpigt och det är fruktansvärt - speciellt om man ska cykla upp för en uppförsbacke samtidigt. Men när man väl fått upp farten och passerat uppförsbacken så går det jävligt snabbt och det känns jävligt bra. Så nu gäller det att inte sakta ner, utan hålla farten. Tyvärr, i verkliga livet, så handlar det inte bara om en cykel, det handlar om så mycket mer. Det är skola, vänner, familj och för att inte tala om kärlekslivet. Det är många käppar som kan sättas i hjulen om man säger så. Än sålänge går det bra, jag har liksom... lyckats med att hålla käpparna på plats. Men å andra sidan, står jag inte emot trycket om någon annan tar kontrollen över käpparna. Förstår ni, på ett ungefär, hur jag menar?