Oavsett vad som sägs to my face, bakom min rygg eller vad folk tänker - så är det fortfarande kämpigt, att vakna upp varje morgon utan min älskade brevid mig. Jag tänker på honom, alldeles för mycket för att det ska vara sunt och jag vet inte vad jag ska göra. Kanske, kan det tyckas att jag är löjlig eller svag, eller vad sjutton det nu sägs att jag är... Men jag tror jag bara är obotligt kär.

Men å andra sidan, får jag inte glömma, det liv jag hade haft om jag fortfarande var med honom. Därför, tänker jag fortsätta att kämpa, fortsätta försöka hålla huvudet högt - ensam. För jag vet, att jag kan komma så mycket längre ståendes på egna ben, än liggandes med en idiot.

Kämpigt värre. But what doesnt kill you, only makes you stronger.