"Det gör ont en stund på natten, men inget på dagen. Du vet att det gör ont, det gör ont, men ändå, jag har klarat mig rätt länge jag börjat bli van"


Jag var bara så illa tungen att få skriva av mig igen. Tacka gud för att det finns bloggar!
Jag vet inte längre vad jag ska säga, eller vad jag ska tycka, tänka, känna. Det gör ont från topp till tå, och det som gör mest ont är att jag vet att det var helt mitt eget fel. Det är faktiskt jag som flyttat, jag som deletat mig själv ifrån hans liv, det är jag som tog beslutet om att nu fick det vara nog - när det kanske hade gått ändå. För det kan inte stämma, att den här slags kärlek inte är något speciellt. Det kan inte vara så, att när hjärtat skriker efter hans famn, att det har fel. Det kan inte vara så, att när det enda man tänker på är det enda man inte ska tänka på... eller?

Jag är fortfarande lika förtvivlad, som jag var den dagen han lämnade min sida. Jag har fortfarande kvar magknipet och ilskan av att inte få det jag vill ha. Och kanske är det just det, att jag inte får vad jag vill ha som knäcker mig. Eller så är det så, att jag faktiskt var kär på riktigt, att vårt förhållande för mig, var på riktigt - att jag älskade honom, på riktigt.

Men jag antar att detta får vara vårt sista förväl, vare sig jag vill eller inte. För jag vet ju mycket väl, att det inte kommer att fungera i längden. Jag vet ju om, att det här sårar mig och ingen annan - om och om igen. Tyvärr så är det ju så, att oavsett vad han säger - säger hans handlingar så mycket mer. Att gå från tjej till tjej, när man har en wify hemma, säger väl allt om hur mycket han älskar mig. Jag måste inse, att jag fallit så mycket hårdare än vad han gjort. Därför, är det väl också jag som får ta smällen.

Nästa projekt blir att hitta en falldyna. Något som kan ta emot mig, och göra fallet en smula mjukare.